English
Finns Nordens äldsta stenkyrkor i Danmark?
Runstenar och s. k. Eskilstunakistor (stenkistor)
| Köpingsvik | Vikingarna var kristna! | "Kättarkristendom" |
| Två kungagravar | Skedemosse | Oden och Tor |
| Tors hammare | Kort över viken vid Köpingsvik | Källor |
På Björkö i Mälaren, där jag gjorde lumpen som vtp (vapenfri tjänstepliktig) och guide 415 dagar 1968-69 finns inga av de kännetecken som källorna anger för Ansgars Birka. Björkö är fantastiskt på sitt sätt och här har man hittat en vikingatida stad, men:
När man i början av 1970-talet byggde Ölandsbron blev landsvägen breddad på ön. Då man därvid stötte på fornlämningar gjordes arkeologiska utgrävningar. Då man kom till Köpingsvik (tätorten heter Köpingsvik, medan församlingen/socknen heter Köping) hittade arkeologerna ett s. k. svarta jorden område (lämningar efter äldre bosättning). Detta var 4 gånger större än motsvarande område på Björkö och därmed också dubbelt så stort som Hedeby, Danmarks motsvarighet till Birka! Därmed är det "minst lika stort som Dorestad i Frisland och Jomsborg i Polen" Uppgifterna kommer från utgrävningsledaren, den danske arkeologen Sören Nancke-Krogh, som då var chef för Göteborgs Arkeologiska Muséum (GAM). Undersökningarna visade att:
Senaste forskning har visat att vikingarna redan var
kristna! Ansgar kom för att omvända dem till "kyrko-kristendom", till den
katolska kyrkans lära. Vikingarna hade en annan typ av den kristna läran, som har gått
till historien under namnet "kättar-kristendom", eftersom den skilde sig på
väsentliga punkter från den "etablerade" kyrkan. Detta har medfört att
traditionell forskning inte har "hittat" den, eftersom man inte har förväntat
sig att hitta den i Norden! Här fanns kättarna kvar åtminstone på 1100-talet, medan de
har funnits i andra länder, bl. a. i Italien och i Brasilien under 1900-talet.
Den danske arkeologen Sören Nancke-Krogh upptäckte
detta under en universitetsresa till Bosnien-Hercegovina 1969, då han lade märke till
att stenrelieferna där hade samma motiv och symboler, som han hade sett i de gamla danska
kyrkorna. Redan 1964 började han att göra kopior på stenbilder i de danska medeltids
kyrkorna. Arbetet resulterade i en bok 30 år senare, Stenbilleder i danske kirker, 1995,
(Sb s. 170f). Se" Källor" nedan.
Tyvärr är han något blygsam i sin redovisning av antalet kyrkor som ingår i
undersökningen. På kartorna s. 172f anges 161 socknar för Danmark, 1 för Norge och 25
för Sverige. En genomgång har visat att det "rätta" antalet torde vara:
Danmark - 292, Norge - 2 och Sverige - 64! Alla dessa är inte heller redovisade i
registret varför jag har gjort ett eget register
för Norden som omfattar drygt 20 s.
Danmarks första kyrka byggdes av Ansgar i Hedeby 850, medan Sveriges första byggdes av
Ansgar 830 i Birka på Öland. Kung Harald Blåtands kyrka från o. 965 i Jelling var en
stavkyrka. Nancke-Kroghs forskning har visat att man byggde stenkyrkor och stavkyrkor
samtidigt, inte att stavkyrkorna i allmänhet föregick stenkyrkorna (Sb s. 21f). Bevarade
kyrkliga stenbilder från slutet av 900-talet och fram till o. 1215 präglas av
"strama symboler", som påminner om hällristningarnas bilder (s. 24). Det är
enkla symboler, som berättar om vikingarnas kristna tro - om de kättarkristna. Dessa
enkla symboler har enl. Nancke-Krogh använts i Norden redan från o. år 400. 1199
förbjöd påven lekmän att läsa bibeln, som ett led i kampen mot kättarna, som bl. a.
utfördes av dominikanermunkarna, som sändes ut för att predika för folket och
övertyga dem om att kättarna hade fel och omvända dem till en katolsk kyrkokristendom.
Kyrkornas stenbilder från o. 1215 berättar den katolska kyrkans budskap! (s. 154-158).
Kättarkristendomen utmärks av att:
Minst tre olika riktningar av kättarkristendomen fanns i Norden:
En del av dessa kättarkristna byggde kloster i st. f. kyrkor. Det är ganska troligt att de s. k. Trelleborgarna är kloster. De ligger inte alls på några strategiskt bra ställen. De är runda med två huvudvägar, som gör att klostret ser ut som ett stort "rundkors", vilket också hör till deras symboler.
Det verkar som om det bl. a. var ryttarfolket
hunnerna, som förde kättarkristendomen till Norden!
På bl. a. Sparlösastenen finns en del av de kättarkristnas symboler:
Mera om kättarkristna i allmänhet
Det är ingen hammare, det är ett hjalt - ett svärdshjalt! Här har vi en av de kättarkristnas symboler. Svärdet är en av de symboler som Bibeln använder på Guds Ord, Ef. 6:17 och Heb. 4:12. Det var Guds Ord som enl. Joh. 1:14 blev "kött", dvs människan Jesus (ansiktet). Svärdet är också en symbol för Jesus Kristus som världens domare, Upp. 1:16 och Jes. 49:2. Trol. är det Upp. 19:15, som inspirerat till detta smycke. Eftersom svärdsklingan "saknas" skulle man kunna säga att den som bär detta smycke själv blir klingan, dvs en Jesu Kristi stridsman, 2 Tim. 2:3! Detta blir man genom dopet och på några av de äldsta nordiska dopfuntarna finns också en riddare med svärd avbildad! Obs: Detta är Kjell Åbergs tolkning, inte Nancke-Kroghs, han skriver att det är Kristusörnen som avbildas på detta smycke.
Om man jämför dessa två bilder så ser man att det torde vara samma tankemönster bakom båda och deras utsmyckning längst ned är nästan identiskt lika. Församlingen är Kristi kropp enl. Kol. 1:18; Ef. 1:22-23. Den "kropp" som används i bilden är ryttarfolkens tält, en jurta. Det är detta tält som är avbildat överst på Sparlösastenen. De kättarkristnas ledare läste Bibeln mycket och deras tolkningar var mycket bokstavliga. Påven gillade inte detta och 1199 förbjöd han lekmän att läsa Bibeln!
Två
kungagravar
De förnämsta gravarna ligger strax norr om
Köpingsvik vid Klinta backe med öns högsta backe. Klintas östliga bebyggelse har varit
en kunglig förläning. De båtgravar som finns här är i särklass i hela Norden. I en
av dessa gravar, som är från början av 900-talet, hittade man brända benrester efter
en man och en kvinna. Av mannen fanns inte många benbitar kvar, så han är kanske
begravd på flera andra platser vilket man kunde göra med kungar och helgon. I graven
fanns en bronskanna som kommer från Västturkistan, Samarkand eller Buchara. Från denna
tid finns bara fem kända bronskannor av denna typ från Skandinavien. Det fanns också
diverse djurben med på gravbålet: häst, ko, svin, får, hund och katt, men även en
benknota (ett överarmsben) från en isbjörn och det är ytterst ovanligt under denna
tid. Senare källor berättar att en kung kunde ha en isbjörn och Björn var ju tidigare
ett vanligt kunganamn i Sverige. När Ansgar kom hette den svenske kungen Björn. Ett helt
unikt fynd i denna grav är en järnspira/järnstav, som utöver en schamanstav bara kan
sättas samman med en liknande spira från den kristna kungaskeppsgraven vid Sutton Hoo i
England, med en hjort som Kristussymbol överst. Överst på spiran/staven i Klintagraven
finns ett bronshus med välvt tak, som likt tidens relikskrin kanske kan symbolisera det
himmelska Jerusalem. Man har bland annat hittat en silverskatt från 800-talet. Denna har
blivit mycket känd särskilt genom en liten fin kvinnofigur, en kvinna med dryckeshorn
eller bägare. Den har paralleller både i England och i Danmark. Det är ett kristet
motiv.
Här finns också resterna av en av Sveriges största gravrösen, kung Sotes hög, 60 m i
diameter! Detta skulle kunna peka på att Klinta kan ha varit ett kungacentrum, som är
äldre än Borgholms slott, men det kan också ha varit en storman, som bodde här, högre
än handelsfolket nere vid naturhamnen i Köpingsvik. Det verkar som om Ansgarstiden kung
Björn har varit ihågkommen i de lokala traditionerna på ön, men traditionen
förlägger hans residens till Björnhovda, som ligger vid Färjestaden, o. 25 km söder
om Borgholm. Vid Färjestadens gård hittade man 1860 en halskrage i rent guld - en smycke
för en kung!
Litet sydöst om Köpingsvik ligger Skedemosse. Här
möts 3 socknar och 2 härader. Arkeologiska undersökningar har visat att här offrades
hästar på sydsibiriskt sätt redan vid vår tideräknings början. Man har också offrat
människor. Det påminner om de offer som Adam av Bremen berättar ska ha skett vid
hednatemplet vid Ubsola. En bit norrut från mossen finns en gård med namnet Uppsala!
I mossen har man också funnit Sveriges största s. k. vapenoffer. Efter en seger var det
vanligt att man offrade fiendens rustning och vapen i en sjö (som senare har växt igen
och blivit en mosse). I Danmark känner man till 8 mossar där man funnit offrade vapen. I
Skedemosse har man offrat vapen från o. år 200 till år 500 e. kr. Mycket tyder på att
Öland då var centrum i ett Sydsvenskt rike!
Bland fynden finns bl. a. benpilar av den typ som hunnerna använde!
(Det finns flera mossar på Öland, där man gjort "fina" fynd: I mossen vi
Norregården i Långlöt fann man för o. 100 år sedan ett par bronsålderslurar!)
Viken vid Köpingsvik som vetter mot norr!
Torshammaren är feltolkad!