Den 20/1 1645 stod ett slag i Köpmannebro
mellan svenska och norska trupper. Om detta kan man bl. a. läsa
i Skållerudsboken. s. 382
Slaget inträffade under den s.
k. Hannibalsfejden 1644-1645, det krig som slutade med freden i
Brömsebro samma år.
Även Anders Fryxell berättar
om detta i sitt stora verk, Berättelser ur Svenska Historien,
del 7, 1901, I slutet av 1644 hade ... Sehested öfversvämmat
och brandskattat en del af västra Värmland. I början
af 1645 tågade han därifrån nedåt Dal, slog
Ivar Bagge vid Åmål och Johan Wrangel vid Köpmannebro,
öfversvämmade landet samt stormade tre särskilda
gånger mot Vänersborg, som dock tappert och lyckligt
försvarades af Per Lillie. Då en betydligare svensk
styrka under Gustaf Otto Stenbock nalkades, gick Sehested mot slutet
af februari tillbaka inom norska gränsen. Svenska trupper
under nämnde Stenbock rensade först hela Dal och västra
Värmland från fiender och angrep sedan Morast. --- I
maj fick han förstärkning. Nu uppgåfvo danskarne
Morast. Därifrån gick Stenbock längre fram mot fienden.
Vid hans annalkande brände danskarne skansen vid Magnorabro
och flydde. På samma sätt gick det med fästena vid
Magnor och vid Medskog. --- Danskarne stannade först bakom
Glommen. Här upp-hörde också svenskarnes framträngande.
--- Sålunda hade Stenbock rensat Värmland och Dal från
fiender och i farten af ett enda infall tagit fyra särskilda
fästen och ett betydligt antal fångar. Dessa kunde han
icke med sin ringa styrka bevaka. Därför lät han
dem återvända hem på hedersord att ej mer tjäna
mot Sverige. För att så mycket som möjligt skilja
norrmännen från Danmark tillade han att man visade fångarne
denna skonsamhet, emedan de icke vore danskar, Sveriges fiender,
utan norrmän, Sveriges grannar och vänner.
I den
norske historikern C. O. Munthes bok, Hannibalsfejden 1644-1645.
Den norske haers bloddåb, 1901, berättas följande:
December 1644 var ovanligt mild och följdes av en liten temperatur
nedgång i början av det nya året. Vi mitten av
januari steg temperaturen och snön började att töa,
vilket gjorde att nästan alla vintervägar blev oframkomliga.
Följden blev att man måste uppbåda bönder
som skulle bryta upp sommarvägarna och reparera broarna så
att arméerna kunde komma fram. Men allmogen var inte alls
tjänstvillig. Sehested klagade över att bönderna
på båda sidor om gränsen var lika ovilliga att
hjälpa till. De norska bönderna ville inte ens vara gränsvakter.
Hannibal Sehested säger i en skrivelse till
amiral Ove Gedda den 30 jan., att såväl Johan Bagges
som Gustaf Stakes kompanier var besegrade, vilket synes kunna syfta
på slaget vid Köpmannebro (traefningen ved Køpmannebro),
medan han i Order och Instruktioner för Peter Juel den 21
feb. formellt riktigare säger att det svenska rytteriet blev
slaget vid Åmål, men bara berättar att Ivar Bagges
kompani är helt slagen. Samtida källor i Sverige berättar
också att Olof Stakes rytteri delvis blev besegrat vid Åmål.
Den 11 jan. hade överste Johan Wrangel kommit till Tunhems
prästgård, 5 km sydöst om Vänersborg. Där
inväntade han, enl. order, ett kompani fotfolk och några
styrkor från Göteborg. I Vänersborg slöt sig
även överstelöjtnant Per Lillie med sina dragoner
till honom, varefter han fortsatte marschen mot norr och in i Dalsland.
På kvällen den 14 jan. hade han kommit fram till Hvenaby
vid Frändefors ån i Bolstads socken och nästa dag
marscherade han till Köpmannebro. Hans armé bestod
då av 3 till 4 kompanier Upplandsryttare (c:a 400 hästar),
2 kompanier av Lillies dragoner (200 man), 200 man infanteri, nämligen:
2 av Gustaf Stenbocks knektar från Jönköpings län
och ett kompani från Göteborgs garnison (mest södermanlänningar),
artilleriet hade man lämnat efter sig under den snabba marschen.
Då överste Johan Mauritz Wrangel och överste-löjtnant
Peder Lillie, som nämnts, den 15 jan. anlände till Köpmannebro,
lyckades de ta 3 norska fångar ur överste Bjelkes trupp.
Av dessa fick de veta att man sänt en del rytteri från
Sillerud hade sänts mot söder genom Norge för att
anfalla dem i ryggen och besätta Köpmannebro, där
de två svenska anförarna säger att det finns ett
riktigt pass, där de därför har förlagt sina
trupper för att bevaka detta. Fångarna berättade
vidare att norrmännens samlade styrka i Dalsland uppgick till
8.000 man, varför Wrangel och Lillie anmodade överste
Gabriel G:son Oxenstierna och landshövdingen Olof Stake att
komma med förstärkning från deras trupper och från
allmogen. De sände även ut beridna trupper mot norr för
att rekognosera i Tösse socken. Wrangel och Lillie stannade
kvar här till den 19 jan. Denna dag tycks vädret ha varit
så bra att de beslöt sig för att försöka
göra ett tappert försök att slå sig igenom
till överste Oxenstierna, varför man sände ut en
förtrupp, som följdes av de båda anförarna
med huvudstyrkan.
Överste Bjelke hade emellertid återkallade
sina trupper som varit kvar i Åmål. Reichwein lämnade
Åmål med eftertruppen och trossen den 17 jan. Då
de p. gr. a. det dåliga väglaget inte kunde ta med sig
allt, lät han först soldaterna förse sig av provianten
och brände sedan upp det övriga, innan man begav sig iväg.
Överste Wrangel kom fram till att Bjelkes trupp var för
samlad och stark och drog sig därför tillbaka, men nu
anföll de norska ryttarna och dragonerna i full galopp Wrangels
eftertrupp och drev den mot huvudstyrkan, som försvarade sig
så att det blev de norska soldaternas tur att dra sig tillbaka
under stora förluster. Svenskarna förlorade bara en eller
två soldater, enl. egen uppgifter. Efter denna batalj tågade
Wrangel söderut och lämnade kvar en löjtnant med
50 man vid Köpmannebro på en bekväm holme. Den
20 jan. nådde Wrangel och Lillie tillbaka till Frändefors.
Denna dag blev det även kallare väder.
För händelserna
vid Köpmannebro har Munthe inhämtat information dels från
Wrangels och Lillies rapporter och skrivelser till generallöjtnant
Lars Kagg och till överste Gabriel Oxenstierna, samt dels från
Sehesteds kopiebok. Om dessa uppgifter skriver Munthe att de innehåller
mycket litet om händelserna dessa dagar. Dessutom är Sehesteds
uppgifter om detta så förvirrat och svårt att
få ordning på, att de må användas med yttersta
försiktighet. Fäktningen vid Köpmannebro --- skådeplatsen
för drabbningen, som säkert har stått något
längre norrut och högst missvisande har fått sitt
namn efter Köpmannebro. Som en lämning efter detta
slag finns den lilla skans kvar, som de svenska soldaterna byggde
trol. av stenar från ett bronsåldersröse som fanns
på platsen.
Den svenske befälhavarens rapport
pdf-dokument